tisdag 10 oktober 2017

Veckans rubrik - 2037 (levande eller död?)

Du hittar övriga rubrikskrivare t. h i menyn. Vonne vardag har också meddelat paus.

Paula i pörtet har gett oss denna rubriken. Brukar inte spåna så långt fram i vanliga fall, men jag ska med glädje navigera mig in i en framtidsvision.
Alltså: 2+0+3+7 = 12.
Uppställningen utan likhetstecken kan tyda på en medicinordination.
Antalet blir det samma, alltså 12 tabletter om dagen.
2037 infaller om 20 år. Då är jag 83 år.
Lämnar räkneverket och startar navigatören.

Jag tänker mig några scenarion:
 Bor fortfarande kvar här hemma, är ganska så ickeskruttig och struttig av liv. Klarar mig själv.
Går lite saktare, minns lite mindre, men då jag kommer på det jag glömt så ...
Mina vänner och jag delar detta som en stor glädje och skrattar gott, vår humor är helt underbar!
När vi ända böjer oss ner för att knyta skorna så kollar vi om det är något mer att göra när vi ändå är där nere.
Magnus Härenstam och Clas Månsson har sagt detta i föreställningar jag sett live och på TV.
Vänner ja, några finns inte längre, det är tillhör äldrelivet att så många lämnar.
Vi ska alla den vägen vandra.

För utomstående yngre kan det tyckas att såpass äldre inte är vid sinnens fulla bruk och att vi sannolikt är på väg in i demens. Få tänker kanske på att det finns ett naturligt åldrande också och det är inte sjukt. Sanningen om sinnenas full bruk är att de er i full och god bruk ju äldre vi blir.
Men inte som när vi var unga. Det tar längre tid och är på ett djupare plan - det låt fint tycker jag :-)
Men jag är orienterad i tid och rum och har god ordning hihi ...
Troligen är jag oldemor, och lillflickan är ofta på besök, hon får vara här själv några timmar då och då.
Hon ligger i sin vagn då vi går tur. Snällan somnar gott och är  som en sol då hon vaknar. At trilla runt på tredje generationen sätter oldemor i njutarmodus - ni vet det där med släkten följa släktens gång - härlig är jorden!

Ett annat scenario är att jag inte bor här. Jag har åter flyttat söderut.
Men det är en av de dörrar jag alltid har på glänt, att jag kanske inte kommer leva hela min ålderdom här i norr.

Ännu ett scenario är att jag har drabbats av en stroke, en liten en, där min högra arm inte är som förr och jag släpar lite på gången när jag går.
Hemtjänst för duschhjälp, matlagning  och annat jag kan behöva ett handtag med.  Min bostad som jag valde redan 2011 är väl ägnat för att kunna bo hemma. Hiss, inga höga trösklar inomhus, stort badrum. Den ända bostadsanpassning som behövdes är en ramp framför och innanför ytterdörren, samt balkongdörren. Det var inte svårt att få heller. Och nyckelkolv finns i trapphusdörren längst ner.
Mer pengar finns ju när dyra - ? -  Äldreboenden inte längre finns.

Demensvården är förresten ordentlig utbyggd och drivs i kollektiva bostäder så livet är tryggt för de som drabbas och de anhöriga som blir kvar hemma.
Bistandsbedömmarfunktionen finns inte längre i kommunen och de har  taget rejält tag i att anställa utbildat och passande personal.
Hemsjukvårdens sjuksystrar och bröder för den delen, arbetar i hop med Hemstjänsten.  Min favorit är faktisk man ... de som känt mig länge blir nog inte överraskade ...
Hemvård är det nya namnet, och det finns en geriatrikläkare anställd på heltid, alltså en hemläkare på riktigt. Allt med samma huvudman, alltså kommunen.
Nattetid har jag möjlighet till en kameraövervakning, riktigt trevligt. Inge spring i dörrarna och störd nattsömn här.
Jo, jo kisseriet, vars hormoner som egentligen ska verkställas på natten har bytt till dagpass tydligen.
Så är tiden - den förändras.
En robot på dagtid är på G och jag har anmält mitt intresse!
Naturligtvis ska det vara en mansperson, lite fägring ska en ha eller hur? Finns offknappar vet ni :-)

Lite besviken är jag ändå för jag hade ju tänkt mig att jag kanske skulle få klaga och gnälla på omöjlig personal, chefer och kommunen i största allmänhet, eftersom jag ju varit i branschen :-)
men en kan inte få allt här i livet.

Jag har en rosa rullator, min son hjälpte mig köpa den. Har en stickat halsduk och mössa i rosa också så vips, nej inte vips direkt då men ... Jag har blivit en söt liten gammal dam. Hur det kom sig vet jag inte - det är väl barndomen som ger sig tillkänna. Som gammal har en ju alla åldrar inom sig och lillflickan, nybliven mor och farmor och alla mina underbara kärlekar med män har jag inom mig - och jag är faktisk nöjd. Glömde säga att tarmen har jagfått utlagt på magen, och det skvätter lite i trosan när jag hostar. Astman har blivit snällare mot mig ändå.
Nu håll jag på att glömma - se, det där  med minnet - arbetsminnet som det ju heter tror jag - att jag har sängen där jag förr hade soffan och och soffan finns där sängen stod. En del av bohaget har jag gjort mig av med också.
En får ändå inget med sig när en går bort - och med det menar jag när jag dör!
Hur det är med barn och barnbarn och oldebarn vet jag inte. Men sannolikt är att de kanske er spridda i världen.
Men va fan, skypen är utvecklad så kontakten har vi.
Eller så bor de nära och alla finns  hos mig när mina sista andetag ska tas.

På så vis blir döden en vän och inte en fiende vi tampas med i livet.
Det fina med döden är att den är så vanlig liksom. Den förenar kanske mer än den skiljer oss åt.

Om nu inte hemvården är utvecklad så bor jag  på ett äldreboende. Om jag inte själv jobbat på flera sådana och vet att det också kan vara ett gott alternativ om än helt åt helvete, med dagens mått mätt. Vi ska inte vara orättvisa utan inse att det också finns mycket som fortfarande är bra. Media vinklar ju som sagt så det blir värre än det egentligen är på flera ställen.

Det sista scenariot är att jag inte längre lever.
Min släkthistoria är nedskriven och jag har lämnat efter mig en levnadsbeskrivning ifall mina efterlevande blir som jag blev: Nyfiken på historien och ursprunget, och hur livet blev för de  de som fanns före mig. Det kom redan i 40 års åldern förresten.

Naturligtvis har jag redigerat min egen begravning, men klok som jag ju blivit av alla åren så lämnade jag utrymme för att mina närmaste själv också fick bestämma hur de ville ha det.
Jag skal inte i jorden - jag ska brännas och en urna sätts i minneslunden där jag bor.  Nej, asklund blir det.
Men en ceremoni önskar jag mig hur som.
En begravning är också att betrakta som de  efterlevandes farväl - och lite egoistisk är att ta i från de den rätten att själva få bestämma hur de vill ha stunden - om de vill - tycker jag.
Fröken Tove Elisabeth Olberg, alias konstnären Klara Ovidia har målat klart.
Kanske ett par penslar med i kremeringen. En med rosa och en med blå färgrester på.
***********

20 kommentarer:

  1. Det var många olika alternativ ,-)))
    ,-))))
    De sista raderna var underbara, klart det ska finnas med penslar ,-)) sorgligt vackert.
    Du har verkligen fått till det, rosa rullator med rosa halsduk o mössa, ,-)
    Ja............
    Jag skrev själv ett blogginlägg alldeles nyligen men där firade jag in 2040 ,-)))
    Tiden flyger och vi målar på.
    Härlig läsning!
    Stor Kram till dig.
    Primrose ,-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst ska vi ha penslarna med oss :-)
      Läste ditt inlägg, den som lever får se och målar gör vi nog!
      Tack för rar kommentar!
      Stor kram!

      Radera
  2. Intressant läsning som grep mig mycket. Jag är ju redan 76 så det närmar sig med stormsteg.
    Jag håller nog på det första alternativet, helt i min smak och önskan. Fast å andra sidan, så stämmer det ju nu utom att böja sig ner och knyta skorna och göra något annat därnere samtidigt. Det går inte, böjer jag mig ner så då kommer yrseln och jag trillar ´kanske omkull. Ja, så det kan bli, men jag är glad och tacksam ändå.
    Trevligt att få läsa dina funderationer.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack wiolettan för dina värmande ord också!Det där med att böja sig har sina begränsningar. Du är för mig en människa som är tacksam och positiv :-) Du vet vad dålig hälsa innebär att leva med!
      Varm kram från residenset!

      Radera
  3. Jag är nu bara två år yngre än du i din framtidsvision. Och jag ser inte att jag lever särskilt annorlunda om två år än idag. Men det är ju mycket som kan hända iofs. 2037 är jag 101 år om jag lever och hoppas kunna spela både piano och skriva på datorn. Kanske kan jag inte vara med på seniorgympan längre dock...
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är du är äldre än mig och om två år kanske inte är direkt jämförbart med mig 2037 :-)
      Däremot så är det betydligt mer intressant att du vid 101 års ålder förhoppningsvis spelar piano och kan skriva på datorn! Och seniorgympan kan en gott klara sig utan enligt mig, både nu och då; gympan fixar jag själv åtminstone nu.... men ingen vet!
      Tack för din kommentar!
      Kram

      Radera
  4. Härliga funderingar. Visst är det spännande att fantisera om hur det blir längre fram. Lite annorlunda är det mot när man var ung, för då bara planerade man och tänkte att just så kom det att bli utan några problem inräknade. Nu får man ta lite annat med i tankarna också som hälsa, rörlighet och kanske en skärpt hjärna. Men jag är helt övertygad om att jag kommer att vara som jag är nu i många, många år till och det är säkert du med. Viljan kan förflytta berg och jag vill ha roligt så förhoppningsvis flyttar alla tråkigheter på sig. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skrev et var här, men se det försvann visst!
      ja, visst är det spännande och roligt om en får vara med så länge det går. En får ta in lite annat som du säger sunt hälsotänk :-)Jo, vi slår följe Gunnel. Tråkigheterna blri vi ju bättre på att ta med årwn tänker jag då vi fått så mycket erfarenhet.
      Kram o tack för härlig kommentar :-)

      Radera
  5. Ååååååååååååååååååååååååååååååå.....och inte land efteråt, utan himmel, så härligt inlägg du har gjort Tove. Superbt! Jag tror som Gunnel att tråkigheterna flyttar på sig om man ger sig attan på det. Ungefär. Vi sitter nog här och bloggar om tjugo år ännu och praktiskt är det att när man väl knyter skorna så kan man passa på att städa lite samtidigt. Kvinnor har ju alltid haft många bollar i luften även om de ligger på golvet. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj då, är du smittad av Å du med :-)
      Tusen tack Å -ländskan <3
      Men hur kunde jag glömma bloggsfären om 20 år? Vi bloggar på:-)Ungefär:-) Får mig ett got skratt av alla bollar på golvet....dessutom rullar de ju iväg så att.

      Radera
  6. Jaa du....Visst har man drömmar om framtiden. Även om vi vet att framtiden kommer allt närmare. Dessutom har vi ingen aning om det blir en bra framtid. Man blir rent av stressad av allt jag skulle vilja hinna med.... men drömmarna de har jag kvar. Att jag sitter där med 100 ljus i tårtan och spelar munspel så ingen kan sitta still på hemmet.
    Kramelikram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men så roligt att du tittar in då! och jaaa, du 100 år med tårta och munspel har jag inget emot :-)Applåd och tack för besöket.
      Kram

      Radera
  7. Bästa, bästaste Tove! Vilken fantastisk tolkning du gjort! Och i så positiv anda! Tänk dig att du går med din rosa rullator och jag med en limegrön eller blå. Vi småspringer för det är så många roliga saker vi fortfarande vill göra.Humorn och glädjen har vi kvar och även många dörrar öppna.
    Och när dörren stängs så har du dina målarsaker med dig och jag har med mig i mina lurar "I did it my way" av Frank Sinatra.
    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tackar! Vi kommer se ut som levande akvareller där vi småspringer såklart:-)
      Oh yesss Frank Sinatras My way och penslar passar gott till innan för den stängda dörren.
      Stor söstrakram!

      Radera
  8. Bästa Tove ... vilket fantastiskt inlägg! Kan se dig där med en rosa rullator ... glad och sprallig och med dina penslar i högsta hugg - som alltid beredd att fästa dina färgstarka tankar på en målarduk!
    Tack för din framtidstro och dina härliga framtidsbilder som nu finns inne i mitt huvud!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tackar!Kul att jag i min mundering fastnat i ditt huvud :-)Vi kanske ses då :-)
      Kram

      Radera
  9. Hej blivande oldemor, det är ju jag redan, spännande att se om man får blicka på en ny generation ännu. Som äkta finnkäring så välkomnar jag dig i gänget, i fall jag blir kvar, jag tycker det är så skönt att bli äldre och kunna vara sig själv. Och både du o jag bjuder på oss själva med tokerier. Ger livet guldkant, det ska vi göra nu och i framtiden. Tack för alla härliga rader du plitat ner/Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tackar! Först ville jag bli farmor och har njutit så mycket av det, så som sagt nu tänker jag på nästa steg oldemor om det går ihop sig :-)Då komme det in norsk kärring i gänget hihi...
      Vi liggaer nog åt det tokiska hållet ja:-))Guldkanten på livet!!
      Kram

      Radera
  10. Härligt inlägg och mycket tankeväckande! Det där med penslar är en bra idé som jag ska lägga på minnet.
    Och så tycker jag vi ska se till att blogga på till 2037 och då kan vi se tillbaka på vad ve skrev 2017 och fnissa lite åt hur vi trodde det skulle bli.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar tackar! Ja visst ska vi blogga 2037 och fnissa åt 2017 :-)
      Målet är satt!

      Radera

Närvaro

Förr var jag inte så medveten om det där med att de dagar som gick var livet. Sedan ett par tre år så lyckas jag få ihop att så gott som al...