söndag 21 januari 2018

Eufori och aforism - det är som fan


Mitt skrivande är som en slags dalgång mellan höga fjälltoppar. En skulle kunna tro att jag är född i norra Norge, men jag är född på södra mer plattlandet.
En gran som sades vara Europas längsta kallades Goliat växte inte så långt från där jag bodde.
Ingen nämnde något om David.
Vips så plöjer jag dalens åkerlapp och vips så , nja ... nästan vips så är jag på bergstoppen och vad som händer där vet ju alla som har varit på en bergstopp.
Topptur.
Eufori. Upprymd och överväldigad. En kan nästan flyga ner i dalen igen.
Aforismernas paradis eller hur?
Affirmationer vilket enkelt kan uttryckas som att
omprogrammera hur en tänker, känner och handlar - i vissa situationer.
Typ: Ta dig upp på toppen och du får överblick.
Se allt från ovan - helikopterperspektivet. Vilket gör dig till en bra person. Du kan!
Hela världen ligger för dina fötter!

Men vad gör en med höjdskräcken?
Aforismer  hör i hop med det positiva tänkandet, sätta sig mål och delmål.
Sikta mot stjärnorna och en når trädtopparna.

Tror en tillräckligt på den teorin kan en ju flytta berg.
Då försvinner höjdskräcken och du är regissören i ditt eget liv.

Det positiva tänkandet som en tid ansågs rädda världen har numera fått mer sällskap av det negativa.
Mina tankar går mer i banan att det föddes en del av individuell självupptagenhet, det positiva tänkandet alltså.
Att vara negativ i meningen att inte direkt köpa allt positivt utan lägga till en realism vilket inte direkt leder till olycka utan tvärt om.
Att ha en negativ inställning av typen ifrågasättande och iakttagande är inte bakåtsträvande!

Naturligtvis har jag ett djupt personligt minne i att genomsyras av positivt tänkande.
I en av mina första "behandlingar" av den utmattning som flyttade in i min kropp; stresshantering som Kommunhälsan så "friskt" bjöd mig och många andra på.
Affirmationerna flödade och budskapet gjorde mig konfys och faktisk ganska så nedstämt efter en tid.
Min självbild av att vara positiv fick sig en rejäl törn, jag var för lite positiv.
Det gick så långt att jag skrev med den läppstiften jag aldrig använde på badrumsspegeln:
Jag är bra.
För varje dag upplevde jag mig allt sämre på att vara bra.
En god vän gjorde mig uppmärksam på att jag ständigt rättade mig själv och sa att jag nu skulle tänka positivt.
"Vad är det för behandling du går i?"

Så småningom fann jag mig själv igen i den blandningen av realism, äventyrslust uppbyggd av negativa och positiva incitament.
Mindre självupptagen (?) högst individuell och en bland alla andra - liten nog att vara stor.

Det är som fan vad det där lilla och stora perspektivet har en tendens att snirkla  sig in i mina texter.
                                     
                                   Tack för sällskapet om du följt mig resan ända hit :-)

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

12 kommentarer:

  1. Det är inte alltid så lätt att hitta sig själv och sitt rätta jag. Ibland går man vilse i dubbel bemärkelse...

    Trevlig söndag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så, men också just vilsegångenheten tar en framåt med tidens hjälp :-)
      Tack för sällskapet!
      kram

      Radera
  2. Jag har svårt för alltför positiva klämkäcka människor. Såna kände jag inga innan jag flyttade hit till Sverige. I Finland finns bara realister...o pessimister. Ja som sagt jag hade svårt för allt som var så överdrivet. Men kanske, efter fyrtio år i Sverige, har jag också smittats lite av det positiva...vem vet! Men höjdrädslan har jag kvar, alla dar i veckan. Målningen blev väl din räddning, jag fick ingen terapi alls när jag gick in i väggen, men jag hittade min egen, skogen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Uppväst i Norge så har jag nog en del positivitet i blodet hihi... bra att hitta egen skog Paula! Min räddning blev inte målningen- den kom senare och i dag betyder den och skrivandet mest :-) Jag fick till slut fantastisk bra hjälp att ta mig vidare eftersom alla kriterier för utmattningssyndrom var klara, min vägg gick jag in i x flera.
      Heja dig och skogen :-)

      Radera
  3. Du är en ordkonstnär, så fint skrivet om livets balansgång mellan högt och lågt. Intressanta tankar!

    Önskar dig en fin fortsatt vecka!
    Kram Christina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Christina!
      Balanskonsten var ordet!
      Kram

      Radera
  4. Tove! Du sätter ord på så mycket och just som Christina skrev i sin kommentar är det nog bra för en själv att hitta en balans. Det är lätt att det blir för mycket av det mesta annars. Men inte lätt att stoppa sig själv under resans gång. Tänker nu på det Regina Lund sa" Vi har många lager på oss och vi visar olika eftersom det passar". Likaså att ställa sig frågan "var är jag nu i livet och vart är jag på väg". Lätt att vilja för mycket.
    Stor kram bästa Tove.

    SvaraRadera
  5. Tack så mycket Ditte!
    Hela livet går egentligen ut på att hitta balansen, men vi är olika i att forma till den som blir best. Det som i vissa fall under en längre tid eller upprepade gånger är en"svaghet" är ofta också den styrka en har inom sig och blir vägen framåt igen som blir "läkt" med god behandling med tanke på insikter och ökat självkännedom vilket ju ger balansen och viljan till för mycket kan en leva med på ett bra sätt!
    R.L sade det bra om våra lager som vi ju alla har :-)

    Stor kram!

    SvaraRadera
  6. Det är sällan som balansen är hemma... Sånt är livet. En sak som har varit svår för mig att förstå som är en glad och optimistisk fyr av födsel och ohejdad vana, är att man inte anses riktigt mogen som människa när man är sådan. Alltså positiv och glad. Jag talade med en livslärande präst om det en gång och han förstod precis vad jag menade. Att vara ärligt positiv och att försöka se det fina även i det som inte är fint, gör en löjlig i andras ögon. Och det sårar förstås. Nå, inte nu längre med samma kraft som tidigare, åren har lärt mig mycket om förlåtande, insikt och tillit. Både att förlåta mig själv och andra. Men att ändra sin glädje till ickeglädje för att andra tycker att man inte kan vara så glad som man är...det går inte. Då går jag hellre undan och är glad i min ensamhet.För mig är det en gåva att kunna känna tacksamhet och att ta fram guldkornen i det lilla. Visst blir jag ledsen och har motgångar, till och med många men jag ser möjligheter i alla fall. Det finns alltid någon som har det mycket värre och allt som man får till sig ska ju utveckla en som människa. Du skriver så fint Tove; det är roligt, ungefär som att åka berg och dalbana tillsammans med dig. Riktigt hisnande härligt! <3

    SvaraRadera
  7. Tack så mycket Karin! Du belyser med din kommentar om dina erfarenheter om det medfödda äkta positiva och optimistiska, jag har också fått en släng av den sleven vid några tillfällen. Förankrad positiv och att se det fina även i det dåliga är ju som livskärnan.
    Kul du hänger med i berg och dalbanan det är fint å ha sällskap <3

    SvaraRadera
  8. Att hitta sig själv det försöker jag ännu ,-)))
    Jag är mer nöjd nu än förr då jag var för blyg.
    Men tycker du vågar ta ut svängarna men du vill kanske ta ut större svängar än så, du kan, det är jag säker på, jag hämtar kraft ifrån din blogg ,-))
    Du stärker med ditt sätt!
    Men livet är nog lite upp o ner hela tiden får vara glad när det är "lite" upp o ner ,-)
    Önskar dig allt gott! Varm Kram Primrose ,-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj så glad jag blir att jag kan dela kraft&styrka med dig!Då blir vi starka båda två och målar på!
      Jo, då en hittar sig och söker igen :-) Svängarna blir vad de blir och ibland hamnar en i diket :-)
      Under tiden går livet upp o ner ja så är det.
      Allt gott kära du!
      Varm kram!

      Radera

Tacknämlig tacksamhet

Tacknämlig. Takknemlig på norska Nämligen tacksam. Intressant fenomen det där med tacksamhet. Tacksam för att? I mångt och mycket för ...