lördag 3 mars 2018

Mycket väsen för lite ull


Lika bra jag släpper "bomben" direkt.
Jag tänker skriva om döden. Den som otroligt nog - nej, jag menar helt naturligt - finns bland oss hela tiden, det ända säkra vi vet när vi en gång är födda.
Men vi stoppar oftast flitigt undan den och om en tar fram den i ord och tankar så viker halva skaran undan. Om en har publik vill säga. Och det kan en ha tills det där inträffar att en släpper ur sig ordet döden.

Vi kan försvara oss med att vi inte bad om att bli födda. Om alla tänkte så att det är bäst att inte sätta barn till världen, ja, då hade vi ju  ingen värld.

Så trist för Adam och Eva, de avlade till ingen nytta. Eller mer troligt det där med att vi härstammar från aporna.
Att vi först gick på alla fyra, pressade ur oss otydliga läten och sedan reste oss sakta, fick en utvecklad hjärna om än invecklad och ännu är den något ospänstig om en ska tro forskningen.
Vi beter oss som om vi fortfarande är på savannen och söker vårt byte. Vi är flyktberedda.
Det är nog därför som vi illa flyr och fäktar  döden.

Språket utvecklas, vi får  ben och armar. Och könet.
Vad gäller könet kan jag tycka:
Så mycket väsen för lite ull.

Jämställdheten är het.
På kyrkogården, i minnes- och asklundar ligger vi huller om buller kvinnor och män.
Döden förenar och lägger oss jämställda.

Bara det där med alla kromosomer och hormoner, lägg därtill demoner - inte kan en leva för evigt med den utrustningen.

För att inte tala om fett, proteiner, kolesterol, insulin, kortisol, serotonin, blodet och alla muskler, alla meter tarm och andra maggömmor.
Vi är utrustade med en blind tarm till och med - appendix, det maskformiga bihanget som ingen nytta  åstadkommer, men kan likväl bli sjuk och dö.
Vi har scener och ligament samt allt annat som vår kropp är byggd av.

Skelettet är en verklig höjdare i mina ögon.
206 ben som kläs upp och på av allt ovannämnda.
Som sagt, lägg därtill alla känslor och andra yttringar vi har eller utsätts för.

Själva livet i äggen och livmodern efter tillförsel av tömd  fröpåse från  - ja, ni vet.
Redan där börjar kriget i kroppen.

När döden kommer - oväntad eller väntat så är inte vår första tanke att den är naturligt och skönt för kroppen som ju levd ett tungt liv.
Det som gör oss till människor, våra känslor av kärlek, värme och en djupare mening av betydelse och tillhörighet.
Saknad är en del av livet kan en säga för de som bli kvar.
Att bli vän med döden tar tid, men hindrar  inte från ett gott liv.
Däremot är vägen dit krånglig.
Och alldeles fullkomligt normalt .... som alla de 206 benen inom oss.

Livslinjers reflektioner med filosofiska dropp

Copyright Husfrun i residenset

12 kommentarer:

  1. Uppfriskande att läsa din text. Jag tänker på döden varje dag, när folk får höra det tror de inte jag är klok. Men jag har alltid varit sådan. För döden är naturlig och många i min närmaste omgivning har fått lämna in, både i tid och i otid, dvs. alldeles för tidigt. Det mest skrämmande med utvecklingen nu är att man inte som anhörig har tid (tar sig tid) att gå på begravning! Eller kalla det istället minnesstund eller vad som helst. I inget annat land ligger de döda längre och väntar på att få komma i jorden. Bårhusen är överfulla för anhöriga får inte ihop sina almanackor! Jag tycker det bevisar allt, hur kan människan vara funtad! Om en vän eller nära släkting går bort då ser jag minsann till att rensa i min almanacka så jag kan vara med och ta farväl. Basta! Önskar residensägarinnan en fin helg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad kul att du finner texten uppfriskande Paula :-) Delar dina erfarenheter av de kära förtidigt lämnande, men det ger också ett perspektiv på dödens närvaro. vad gäller begravning så deltog jag inte i min mors på grund av olika omständigheter i mitt liv just då.Jag skrev en sista hälsning som prästen läste upp. Vi hade träffats i mitt hem sommaren före och gjort klart med varandra, vi visste båda att det var sista gången vi sågs, att sjukdomen hon led av skulle göra slut på henne. Tack för dina delade tankar och besöket - allt gott till familjen i pörtet :-)

      Radera
  2. Detta var nog det bästa inlägg som du har skrivit! Eller ett av dem, för du har alltid intressanta tankar.

    Jag tror inte ungdomen tänker så mycket på döden, men när man kommer upp i åren, så blir det naturligt att fundera.
    Då jag är kyrkvärd så förekommer tacksägelser, vi tänder ett ljus för den döde. I morgon ska två ljus tändas. Ett för en 78-åring och ett för en 46-åring. Sistnämnda fick influensa och sedan sepsis, som tog livet av henne. Förskollärare och mamma, fru. Stämmer in på min äldsta dotter. Det berör.
    Jag följer en stark blogg, där en tonåring skriver om vardagen i livets slutskede, hon har skelettcancer.
    Döden lurar överallt, så är livet. Och självklart ska man hedra med att gå på begravningen! Utan mobil...

    Önskar dig en fin lördag och söndag 💝

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för delade tankar, besöket och berömmet för bästa inlägget <3
      Intressant det där med när en skriver sitt bästa inlägg, med tanke på dagens innehåll vill jag tro att det sista inlägget jag gör blir det bästa, ännu en reflektion att göra sig :-)
      Go helgkram!

      Radera
  3. Döden,döden,döden,lär ju Astrid Lingren o hennes syster sagt i början av sina samtal, för att liksom få den saken undan innan de pratade vidare om livet.
    Du har så rätt; när folk insjuknar o kanske i en dödligare sjukdom än andra, drar sig folk undan. Rädslan är stor o det
    är nog en stor orsak till alla som drar sig undan allt som döden rör. Jag gissar att det handlar om en viss mognad o erfarenhet. Förr dog folk hemma, nu dör de flesta på institution, avfjärmade från andra. Döden syns inte på samma sätt längre.Själv har jag vuxit upp med döden, syskon som dött,vänner i egen ålder osv,samt de som dör av ålder. Vi behöver alla närhet till döden för att lära oss att den hör till livet. Jag kunde skriva massor om detta, men det får bli en annan gång. Kanske vi borde starta ett döden-tema?
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Karin du kunde skriva massor om detta och vi borde starta ett döden tema!Samma uppväxt som du, döden högst påtaglig, sedan yrket som sagt och så de nära vännerna som går före och de "offentliga" som bloggar och skriver bok om döden.
      Naturligtvis ingår min egen kommande död, inte i svart utan i ljuset av min närvaro nu.
      Underbart är Astrid Lindgrens o hennes systers inledning.
      Tack för delade tankar och besök gråsystern!
      <3

      Radera
  4. Underbart inlägg om döden <3
    Men inte blir döden enklare för det. Döden är en komplicerad ingrediens i livet, och visst blir man bli besviken och arg på döden när den tar en närstående i sin makt.

    Men det är ju precis som du skriver, att det vi alla har gemensamt är att vi föds, vi lever och vi dör - men inte blir döden enklare för det. Den är komplicerad och när man inser vidden av att dö - då kan man inte låta bli att älska livet. Vi har ett liv och det går inte i repris. Kanske finns döden för att vi ska ha förstånd om att älska livet... Kanske handlar det om kontraster, precis som konst.
    Oavsett vad döden handlar om så är den komplicerad och svår att förstå.

    Må väl och njut av dagarna som passerar <3
    Kram Christina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är döden komplex! Och att mista någon är svårt så sant, det väcker ilska och besvikelse.
      Kontraster, precis som konst, så bra uttryckt Christina!Jag njuter dagarna som passerar :-)
      Tack för delade tankar och besöket <3

      Radera
  5. Kära Tove!
    Du började med att varna för att du skulle skriva om döden, men nog tycker jag att det snarare handlar om livet.
    Vissa stycken får mig att verkligen tänka till, men det är liv jag tänker på. T.o.m. stycket som börjar med "Jämställdheten är het" får mig att tänka på hur vi lever snarare än hur vi vilar i döden.

    Du har en förmåga att få tankar och ord att leva sitt eget liv. Dina ord får texten att "växa" och bli till ett äventyr för den som läser ...

    Kramis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lollo!
      Spännande infallsvinkel du har! Visst skriver jag om livet, det vi tar med oss in i döden.Jämställdheten är het när vi lever ändå tills vi dör. Tack för besöket och att du delade dina tankar. Tack också för de fina meningarna om mitt sätt att skriva, det glädjer och värmer min skrivarsjäl. Orden präntas ner och det är direkt ur tanken som du vet :-)
      <3

      Radera
  6. Vi föds, vi lever och vi dör. Så är det. Och du får även i din text med många av de funderingar jag själv har. Döden finns med som en naturlig del av livet. Alltså livet tar slut. Döden har ju inte direkt med ålder att göra utan kan drabba alla åldrar från de icke födda till de gamla. Spectrat är stort. Döden är jaginte rädd för, inte vad jag tror. Men vad jag är rädd för är att bli ett kolli som inte är levande men ändå är det. Att tyna bort. Kan fortfarande minnas när min starka pappa, han som en gång var så stark på alla sätt, långsamt tynade bort i sin alzheimer och jag kunde inte hjälpa honom. Tänk om döden hade mött honom snabbbare och mer värdigt.
    Stor kram bästa söstra mi och tankarna om döden fortsätter. Och om livet också. Fär där är jag nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den svåra långsamma vägen tills döden kommer är plågsam och ovärdig för den drabbade och de som finn omkring. Sjukdom som ingång i livets avslut är vad ingen vill ändå så händer det, och den vård som då ska ges är av stor vikt till alla berörda. Rädsla för döden är komplex eftersom den är oviss och ibland så kan en undra om en glömmer leva för att döden "finns i vägen". Du fångar ju livets punkter :-)
      Många infallsvinklar i och om livets slut och någon mall finns ju inte om än det kan finnas vissa saker som kan vara det samma för oss alla.
      Men som sagt den kommer, där är vi alla lika får vi tro.
      Stor kram och tack för att du delade dina tankar när du kom på besök!

      Radera

Skrivpaus

Mina reflektioner med filosofiska dropp tar nu en paus :-) Må gott och njut våren <3 Husfrun