söndag 8 april 2018

Kyrkans starka snaps - söndagspredikan

Efter en längre predikledighet är jag åter på väg upp i predikstolen.
Och det är full fart i dag. Ett dop ska förrättas, två konfirmander ska konfirmeras.
Ett äktenskap ska ingås och som avslutning ska en personlighet begravas.

Kyrkan tar nya grepp, det dukas upp buffé i mittgången, ett gående bord så att säga.
Bordet pryds av god plockmat, gott dricka av det nyktra slaget.
Kyrkvärden Eva Adamsson är mycket road av god mat och festligheter och det gör hon med den äran.

Lite undangömd finns en flaska Kyrkans starka snaps och små kyrksnapsglas står omkring.
Jag har ju smygsmakat och det känns som en blandning av Jägermeister och Gammel Dansk.
Att bruka nattvardsvinet praktiseras inte på tillställningar som dessa.

Nu är jag ju inte en riktig präst så jag ska inte ta hand om dessa ritualer.
Men jag är fri att predika från predikstolen mellan varven.
Jag har fått äran att göra slutordet efter begravningen också.

Kantorn är en pärla när han drar i gång den stora kyrkorgeln, med sina fingrar och ben får han till det så det står härliga till.
Andäktig är vad jag låtsasprästen blir och vad ska då inte den riktiga prästen bli.
Fast han är ju van förstås.

Så kommer föräldrarna med det lilla barnet som ska få sitt huvudbad och bli en liten fin kristen medborgare. Barnet sover på pappas arm.
Det är mycket så nu att papporna får kliva fram. De står liksom inte längre bara för huvudtillverkningen.

En syn för Gudar där de nu på ena sidan av det dukade bordet tar sig fram upp till dopfunten.
Undrar om detta är ett barfotabarn?
Tänk att jag som en liten heffaklump så läckert smyger mig fram och lyfter på dopklänningen  - och ja minsann - barfota.
Å då är vi alltså två utan strumpor och skor i kyrkan i dag.
Jag har gått på 'Upplev med alla sinnen' kurs där  coachen utlovade heligheten de luxe om en gick barfota i kyrkan.
Nagellacken har jag taget bort, men den blåsvarta stortånageln kan jag inte göra något åt.

Barfotabarnet får sitt namn och jag får tecken att kliva upp i predikstolen.
Det finns fyra trappsteg upp och dopsteget är första anhalten.
Nu praktiseras inte detta till vanligt, men jag tycker om det symboliska.
Ser troligen lite konstigt ut.
Med händerna på trappräcket upplåter jag min stämma - och anar från alla besökare att de känner sig något undrande, sånt märks på andning och ansiktsuttryck.

'Amina Dorotea, nu när ditt huvud fått sig ett litet bad så är du nu inte bara dina föräldrars barn  utan också ett Guds barn.
Var lugn lilla hjärtat. Om Gud finns så är du hans barn vare sig du fått några droppar vatten i huvudet eller inte'
Första akten avslutas med Tryggare kan ingen vara.

De två konfirmanderna  kommer fram, läser alla de tio budorden samt trosbekännelsen utantill med ett tillägg som de i stämmor framför.
' Kära Gud - om du finns så har du med tiden fått alldeles för mycket att göra. Världen förändras och kanske behöver Du Gud och hela himmelriket ändra struktur och inriktning, precis som poliser bli mer synlig på våra gator.'



Nytt tecken till mig och jag klivet upp ett steg i trappan
'Amen'

Efter detta behövs en paus och riktiga prästen bjuder:
Varsågoda!
Fantastisk med sorl och en smula osäkerhet kring det gående bordet, det minglas frisk och stämningen är uppsluppen.
Som den väktare jag är så viskar jag i prästens öra att det är nog bäst att  spara på kyrkans starka snaps vi har ju två seanser kvar.
Vi är så eniga så.
Jag smyger ner flaskan innan för min långklänning. Jag har ett lönnfack där.

Så drar kantorn igång Mendelssohns brudmarsch och då blir det som gelea i mina ben, själen får kramp och jag blir salig.
Varför gifte jag mig bara en gång?

Så blir jag varse de två kvinnorna som båda är klädda i vitt. Den ena i klänning och den andra i kostym.
Prästen som är modern och därtill barskallad  viger utan minsta tecken på någon tvekan alls de två som står där barfota och säger ja till allt.
Nästa steg upp är som att bli lyft, jag känner knappt att jag vidrör trappsteget.
Äktenskapssteget är taget.


'Lycka till önskar jag er.  Försök så länge ni kan leva med era egna inre i behåll, kompromissa så långt det går. Bär varandras bördor, gift om er om ni så måste'

Så sänker stillheten sig över kyrkan.
Amina Dorotea får magknip och för en stund bryter hennes skrik stillheten, varpå hon strax därefter sträcker sig nöjd i pappas famn och undslipper sig en riktig brakfis.
Bröstmjölksodören påminner oss om Moder Jord vars relation till Gud vi bara kan ana.

Efter lite stök och bök bärs kistan ut från från prästens lilla kammare och ställs vackert upp framför altarringen.
Nya knep i kyrkan kräver nya lösningar, mittgången är ju upptagen.

Prästen samlar  sig och förrättar personligheten Adolf Arthur Helge Holgersson som vigs till sista vilan.
Av jord är du kommen till jord ska du åter varda.

Då är det dags för mitt sista fjärde steg.
Dödssteget.
Det är verkligen himmelsk mäktigt, rent av dödskul att stå på sista trappsteget och få "läsa ut" en personlighet som han byggd upp under 108 år.
Som den ungdom jag räknas vara jämförd med personligheten så hör jag mig själv säga:

'Adolf Arthur Helge, du barfotabarn som så egensinnigt levde ditt liv, tyckte som du tyckte och gick som du gick. Inte brydde du dig om varken far eller mor eller Gud för den delen. Döpt blev du, konfirmerade dig inte, levde med kvinnor i synd och hävdade bestämt att du älskade så länge som du hade lust.  Hjalmar Gullbergs devis.
Inga barn blev gjorda, du var född steril. Så kvinnan som önskade snärja dig fick tji  - hon var gravid med  annan man.
Humanist var du, och när det uppdagas att du gömde några flyktingar på vindan och sedan bad om en kyrklig begravning för att i Guds jord få vila så beviljade vår fina präst detta, någon längre överläggning med Gud gjordes nog inte - tror jag , du vet i kyrkan får man gärna tro - fast du för länge sedan gett upp och gått ur svenska kyrkan.
Herren, eller någon annan, välsigne vår utgång och vår ingång
Vi ska alla den vägen vandra, döden förenar oss och inför den är vi förhoppningsvis alla lika'

Hur jag visste att Adolf Arthur Helge var ett barfotabarn?
Smygande hade jag innan tillställningarna började kikat in under kistlockets fotända.
Tack Nils Ferlin för barfotabarn.

Nu kommer Kyrkans starka snaps fram igen, faten fylls på och kantorn släpper loss där uppe på läktaren, så fullt har det aldrig varit i en mittgång förr - och det är som om ingen vill gå hem.
Precis som det var då Karl Oskar och "jag tyar inte längre" Kristina har sitt första gästabud i det nya landet.
Man dröjer sig kvar.
Även efter att Kyrkans starka snaps är helt tom.


Livslinjers reflektion med filosofiska dropp
Copyright Husfrun i residenset

12 kommentarer:

  1. Jag måste ta till mig dina predikningar ett par gånger. Starka ord, rakt på sak ord, precis som livet är. Stegen upp i predikstolen är en fin symbol. Måste titta efter när jag nästa gång gör ett kyrkligt besök, som händer när en koncert eller liknande sker. De flesta av vännerna som begravs gör det sällan i kyrkan nu för tiden utan på annat sätt. Men undantag sker, förstås. Ibland blir det kyrkbesök och då ska jag räkna trappsteg. :) En liten forskning för mig själv bara.
    Jag tycker om idén med att ha bjudningsbordet i mittgången, man slipper ju ändå ut från kanterna så att säga om man ska ut. Undrar om inte kyrkorna skulle bli mera välfyllda om din tanke skulle få genomslagskraft. Över en liten bit mat och dryck så finns ofta tid till diskussioner och blir man trött så finns säkert plats i kyrkbänken att vila sig lite grann. Tack för predikningarna Tove! <3
    Tillsvidare är du den enda som får mig att gå i kyrka helt på frivillig basis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära gråsyster för dessa rader - det värmer och glädjer - gillar din lilla forskning för dig själv :-)
      <3

      Radera
  2. Jag gillar dina predikningar och betraktelser, rakt in i själen.
    Ja, men visst, jag är ju där i kyrkan, till och från, med mitt kyrkvärdskap, icke däremellan. Men, känns bra.
    Skyltsöndagskram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så himlens bra kyrkvärden <3 Anade din närvaro :-)

      Radera
  3. Tove, du är bara bäst. 😘

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åååå tack! Så roligt att du tittar in <3

      Radera
  4. Vilken härlig och underbar text!

    SvaraRadera
  5. Tack finaste Tove även för denna predikan. Här gick vi genom livet under ett och samma kyrkobesök. Mycket att tänka på och ta till sig, precis som livet är i sig. Fest och glädje blandas med allvarligare tankar. Bord i mittgången och glad stämnig gillas. För är det fest i Kapernaum, nåja i kyrkan så är det. Och med tanke på akustiken så kanske det blir lite allsång också.
    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allsång ska jag lägga in nästa gång :-)
      Tack och stor kram!

      Radera
  6. Amen! Underbara ord! Jag har upplevt att kyrkan numera är folkligare och mer välkomnande. Inga fördömande ord, utan kom som du är. Det var säkert därför som AAH fick en kyrklig begravning och hamnade i vig jord.
    Tom en sådan okyrklig person som jag är bjuden på födelsedagskalas i kyrkan. Om ca 1 vecka kommer alla som fyller jämnt och ojämt (5 alltså) under året att bli bjudna på landgång och kalascupcake. Sång och musik lovas också. Klart att jag kommer!
    Kramar Karin

    SvaraRadera
  7. Det finns en uppluckring i kyrkan idag. Vad kul med födelsedagskalas i kyrkan, vilken trevlig gest i en mycket fin lokal för det tycker jag kyrkan är utan att vara knuten till tro, mer en det medmänskliga.
    Ha det så trevligt Karin och tack för besöket!
    Kramar

    SvaraRadera

Skrivpaus

Mina reflektioner med filosofiska dropp tar nu en paus :-) Må gott och njut våren <3 Husfrun